(This is a Swedish translation of Richard Heinberg’s October 26, 2020 essay A simple way to understand what’s happening … and what to do. Translation by Björn Lindgren.)

Världen verkar gå upp i sömmarna. Det är avgörande att förstå varför, så att vi kan avvärja det värsta och finna de bästa åtgärderna för att komma fram till den miljö och socialt hälsosamma framtid vi vill ha. Det visar sig att det finns ett relativt enkelt ramverk för att nå fram till en sådan förståelse.

Denna lättfattliga förklaring föreslår, att den kraft som i huvudsak driver samhällelig förändring är tillgänglig energi – ett påstående som har stöd av en en stor mängd vetenskaplig forskning. De som har tålamod och nyfikenhet att undersöka vidare, kommer att hitta faktorer som bidragit till den samhälleliga utvecklingen – teknologi, investeringar, lagstiftning om äganderätt, berättelser om orättvisor, och mycket annat, varav mycket som innefattar komplex samverkan mellan system, som tar tid att reda ut och förstå intellektuellt. De är viktiga. Men inte lika viktiga som energin.

Energi är nödvändig för alla organismer, och för allt vad de ska göra. För människor ger mat den energi som ger kraft till arbete. Men för länge sedan lärde sig människor dessutom hur man kunde använda eldens, vattnets, och vindens energi. Genom att använda ved, skovelhjul, och segel, skapade vi jordbrukssamhällen, bevattningssystem, städer, katedraler, kvarnar, och havsgående skepp, och skapade en hel del storartad konst, musik, och litteratur längs vägen. Folk använde även olika energikällor för att sätta igång krig och erövringar, och för att förslava miljoner andra för att stjäla frukten av deras påtvingade arbete. Dessutom avskogade människor stora regioner för att få tillgång till brännved, och förstörde miljoner tunnland jord genom jordbruksmetoder som inte var uthålliga.

När människor började använda fossila bränslen för några århundraden sedan, fick de tillgång till miljoner år av solenergi, tillgångar som naturen hade samlat, lagrat och förvandlat till energitillgångar som var vida överlägsna brännved, åtminstone i det korta perspektivet. I ett slag ändrade det på alla förutsättningar. Nu kunde fossilbränsle-slavar utföra mer och billigare arbete än människor-slavar av kött och blod. När allt kommer omkring, innehåller ett enda oljefat, som kostar ungefär 40$ på dagens oljemarknad, energi som motsvarar ungefär fem års hårt arbete.

Här finner vi de huvudtendenser under fossilbränslets uppbyggnadsperiod, då alltmer billig energi blev tillgänglig att användas år ut och år in:

Produktionen blev mer lönsam. Tillförseln av fossil energi ledde på ett mirakulöst sätt till att göra utvinningen av råmaterial och omvandla dem till produkter billigare. Det blev även billigare att transportera ämnen och produkter över globen för att kunna utnyttja jämförelsevis större förekomst av råvaror och billig arbetskraft, liksom ökande efterfrågan, var de än fanns. Vinsterna kunde sedan återinvesteras i utvinning av ännu mer råvaror, tillverkning, och transport: svälj och upprepa.

Konsumtionsvarorna blev allt billigare. Genom att allt fler bränslen drev allt fler maskiner, blev arbete allt mindre en fråga om muskelstyrka, utan mer om hjärnkraft – förmågan att på ett intelligent sätt styra maskiner. Ökad produktivitet och lönsamhet gjorde att arbetsköparna kunde betala högre löner till fler arbetare. Medelklassen expanderade, och folk flyttade från landsbygden till städerna. Eftersom tillverkade varor blev billigare att tillverka, fick affärsmännen råd sälja dem till ett lägre pris än konkurrenterna. Resultatet: folk fick råd att konsumera mer. Och de blev ständigt uppmuntrade att göra det, så att de skulle köpa de båtlaster med varor som fabrikerna producerade och fraktade över världen. Mat och medicin blev också billigare, och som ett resultat, växte befolkningen snabbt (från en miljard vid början av fossilbränsle-revolutionen till nästan 8 miljarder idag).

Ojämlikheten blev mer acceptabel (med några undantag). Ekonomisk ojämlikhet har existerat sedan det första jordbrukssamhället bildades i Mesopotamien för 6 000 år sedan. Komplexa samhällen fungerade som en förmögenhets-pump, med skatter och militära erövringar som ständigt försåg kungar, generaler, och adelsmän med rikedomar. Men med begränsad arbetskraft och energi, utgjorde den ojämlika fördelningen av välstånd en begränsning: om bönderna svalt, kunde hela det sociala systemet falla samman. De fossila bränslena gjorde det möjligt för systemet att växa kontinuerligt så, att även om de högst uppe på toppen roffade åt sig enorma förmögenheter, kunde de längst ner trots allt realistiskt förvänta sig att deras barn skulle få ett bättre liv än vad de själva hade haft. Samhällen som bröt samman och bonderevolter, blev problem som historiker ägnade sig åt, inte politiker. Undantag: 1917 år ryska revolution och den stora depressionen; i båda fallen hotades världssystemet i hög grad av ojämlikheten.

Det blev i allmänhet lättare att betala av på skulder. I de ekonomier som fanns innan de fossila bränslena, tenderade samhällenas sammanlagda välstånd att växa mycket sakta eller inte alls, vilket innebar att skulder ofta var svåra att betala tillbaka. Att betala ränta på en skuld var så betungande, att kristendomen och islam betraktade ränta (“ocker”) som synd. När fossilbränslen fick ekonomierna att växa, blev det mycket lättare att betala skuld och ränta, och bruket av lån som ett sätt att finansiera nya djärva företag ökade enormt. Hushållen använde lån alltmer för att flytta fram sin konsumtion i tiden (köp nu, betala sedan!), och på så sätt hjälpa till att ta hand om överproduktionen.

Politiska och ekonomiska system blev alltmer stabila (med några få mycket stora undantag). Undantagen var, naturligtvis, de två världskrigen, den stora depressionen, och det kalla kriget. Men när väl beslutsfattare tyckte att de hade lärt sig läxorna från dessa fruktansvärda händelser, kom de fram med vad de ansåg vara en vinnande formel. Inom nationerna, skulle program med progressiv beskattning och omfördelning förhindra att de fattiga skulle falla ner i yttersta armod och sätta igång politiska kriser. Den globala handeln skulle generellt förbättra allas ekonomi, och minska de internationella spänningarna, medan centralbankernas ständigt justerande av procentsatserna, skulle hålla konsumtionen, produktionen och investeringarna på rätt köl. Årtionden av relativ fred och välstånd följde.

Naturen skövlades. Vartefter befolkningen och konsumtionen växte, förbrukades naturresurserna i allt högre takt, medan än mer föroreningar släpptes ut i miljön. Naturlivet försvann när habitat fördärvades eller togs över av jordbruket. Användningen av allt större mängder fossila bränslen började destabilisera klimatet, och hotade själva civilisationen. Men beslutsfattarna lugnade sig själva och sina väljare med, att dessa problem bara kunde lösas med mer energi och pengar. Tillväxt var svaret på alla problem.

Utförsbacken framför oss

Fossila bränslen för med sig några allvarliga problem. Det första är naturligtvis välkänt: utsläpp av växthusgaser från eldning av kol, olja, och naturgas värmer upp planeten, och resulterar i torka, översvämningar, och värmeböljor som slår nya rekord. Ett subtilare problem är att fossila bränslen – icke förnybara resurser som vi skördar som lägst hängande frukter – håller på att ta slut. Människor har utvunnit de mest lättillgängliga energiresurserna med den högsta kvaliteten först, och har lämnat de resurser med lägre kvalitet och som är svårare att nå till senare. Efter några århundraden med detta, har de bästa fossila bränslen nästan tagit slut. Mer energi måste användas för att utvinna och raffinera dessa bränslen, vilket innebär att behållningen av den energi som tillförs samhället minskar. Det innebär, att vartefter tiden går blir det mindre och mindre energi tillgänglig för alla de aktiviteter vi vill utföra i våra hem, samhällen, och nationer.

Alternativa energikällor är tillgängliga. Men de källor som är mest lämpliga, sol och vind, är ojämna, vilket innebär att samhället måste planera och investera i dyra energi-lager så, att de ska kunna används i större skala. Jämförelsevis lite av vår energi kommer nu från dessa källor, vilket innebär att enorma infrastruktur-projekt måste till för att vi ska kunna göra denna övergång – och kravet på att bygga all denna infrastruktur kommer just när våra bästa källor med billig fossil energi ofrånkomligen har börjat avta. Sammanfattningsvis är det nästan omöjligt att undvika slutsatsen, att vi i framtiden kommer att ha mindre tillgång till energi, och förmodligen mycket mindre. Världens produktion av olja har sannolikt just nått sitt maximum, och vår energi har redan börjat den långa utförsbacken. Och det är ganska klart hur förloppet kommer att se ut.

Produktionen kommer att bli mindre lönsam. Denna trend har börjat med själva oljeindustrin: priset på bränslen är inte längre tillräckligt höga för att ge vinst; när priset stiger till en tillräcklig nivå, pressar de ner efterfrågan, vilket också tär på vinsterna (detta är effekten av att oljeprodukterna av den högsta kvaliteten förbrukas). Oljeindustrin är helt enkelt inte lika lönsam som den har varit: medan Saudi Aramco fortfarande verkar klara sig ganska bra, har de flesta av de företagen som har varit ansvariga för världens ökande oljeproduktion de senaste tio åren sett, att kapitalkostnaderna överstiger vinsterna. Eftersom all produktion i hela ekonomin kräver tillförsel av energi, är det troligt att trenden av minskande vinster även kommer att sprida sig till produktion och jordbruk.

Konsumtionen blir allt dyrare. Minskande lönsamhet kommer att pressa ner lönerna, och göra det svårare för arbetare att få råd att köpa varor. De flesta i generation Z förväntar sig redan att de inte kommer att inte tjäna lika mycket som deras föräldrar har gjort.

Ojämlikhet håller på att bli allt mindre acceptabel. Med mindre tillväxt, ingen tillväxt, eller till och med en betydande ekonomisk minskning i antågande, blir människor längst ned på den ekonomiska stegen hårt ansatta. Antalet fattiga ökar i USA och många andra länder.

Samtidigt pumpas rikedomar fortfarande över till de rika: åtta människor kontrollerar nu lika mycket rikedomar som den fattigare halvan av mänskligheten. I kölvattnet av åren av oroligheter i Mellanöstern och Latinamerika, har protester för radikal jämlikhet har brutit ut i USA, med krav på mer rättvis fördelning av rikedomar och politisk makt. Bland de unga i Nordamerika, har idén om socialism blivit alltmer lockande.

Skulder håller på att bli svårare att återbetala. Minns att skuldsättningen ökade under energi-uppgången, eftersom de var lättare att återbetala. Tvärt emot vad man kunde förvänta sig, började den totala mängden skulder öka i allt snabbare takt, när den ekonomiska tillväxten saktade in. Det var en avsiktlig strategi från makthavare och centralbanker för att motverka den minskande tillväxtens effekter. Men det är en strategi med ett kort bäst-före-datum. Efter ett tag kan räddningsaktioner inte göra det möjligt för företag och hushåll att ta fler lån som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Detta händer redan inom oljeindustrin, där företag som har specialiserat sig på fracking går i konkurs och måste inställa betalningen av sina lån.

Politiska och ekonomiska system blir allt mindre stabila. Tyvärr förstår den övervägande majoriteten av människor inte den enkla historiska dynamiken som beskrivs i den här essän. De märker att de får allt sämre råd med det nödvändigaste, och de får allt svårare att återbetala sina skulder. Det finns konkurrerande ensidiga förklaringar till varför livet blir svårare, och när människor omfattar dessa förklaringar blir de mer politiskt polariserade. Det får som resultat, att det blir svårare för politiker att nå kompromisser för att lösa problemen.

Pandemin accelererar processen. På grund av Covid-19 pandemin, trycks hela produktionen, konsumtionen, och transporterna ner. Regeringar och centralbanker har trätt in för att botten inte ska gå ur ekonomin, men det mesta av de pengar som skulle komma som räddning, har riktats till det finansiella systemet, och har därigenom ökat den ekonomiska ojämlikheten. För att inte existerande skuldbetalningar ska ställas in, har dessutom räddningsaktionerna bara skapat mer skulder. Ensidigheten ökar. Och därför destabiliseras politiska och ekonomiska system snabbare än vad som var fallet innan pandemin.

Miljösammanbrottet accelererar, och takten i samhällets sammanbrott ökar. Klimatförändringen förvärras av självförstärkande återkopplingar, (till exempel, lämnar smältande arktisk is mörka vatten efter sig, som absorberar mer solvärme och smälter mer is). Ett instabilt klimat gör jordbruk mer problematiskt, och förorsakar mer naturkatastrofer, vilket kostar pengar att avhjälpa. Vid en viss tidpunkt, leder pengar, som används för att reparera skadorna av en katastrof till att det finns mindre pengar för nästa (redan ett problem i Kalifornien). Människor känner sig mer eländiga, och, när de får höra konkurrerande förklaringar, blir de mer ensidiga i en ond cirkel.

Vad man kan göra

Eftersom beslutsfattare inte förstår den underliggande dynamiken som beskrivs ovan, famlar de i blindo. De försöker framförallt göra något som ytterst sett är omöjligt – att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Att göra något annat är otänkbart för dem därför, att misslyckas med att upprätthålla tillväxten kommer att leda till förluster och offer. Vad politiker faktiskt måste göra är, att minimera förluster och offer när tillväxten försvinner. Vårt främsta mål skulle kunna vara, att anpassa oss till minskande energi medan vi lägger grunden för ett uthålligt post-fossilt-bränsle-samhälle Det kommer att krävas intelligent och modigt handlande för att uppnå detta alternativa mål. Misstag är oundvikliga. Men om vi fortsätter med det vi ansåg var förnuftigt under fossil-bränsle perioden, kommer vi sannolikt att erfara om inte ett hemskt resultat, så ett dystert.

När väl beslutsfattare förstår vad som sker och varför, är det allra viktigaste de kan göra är, att sprida den informationen till alla andra. Endast om alla förstår situationen, kan deltagarna i konkurrerande ekonomiska sektorer och politiskt polariserade grupper tänkas mötas. Social sammanhållning kommer att krävas om vi kollektivt skall kunna förändra förväntningar och beteenden medan vi arbetar hårt och gör uppoffringar.

Eftersom avvecklingen av status quo kommer att drivas av minskningen av den användbara energin, blir det förnuftigt att ge energin en hög prioritet genom lyhörd planering. Vi behöver icke-fossila energikällor. Men eftersom dessa källor inte kommer att kunna ge lika mycket energi som fossilbränslena, måste vi utveckla dem på ett strategiskt sätt – inte med syfte att bibehålla nuvarande former av industriell produktion och konsumtion, utan med målet att göra det som är nödvändigt tillgängligt medan mängden av användbar energi minskar. Glöm 5G, prylarnas internet, och självkörande bilar. Inrikta främst på enkel teknik , och använd förnyelsebar energi för att producera elektricitet för särskilt viktiga användningsområden. Under de senaste decennierna har vi digitaliserat all mänsklig kunskap; om elnätet havererar, förvinner civilisationen helt och hållet. Vi måste välja vilken kunskap som är grundläggande, och låta resten försvinna, men det kommer att ta en del tid; under tiden, behöver vi elektricitet för att hålla igång elnätet, och sol och vind kan producera den.

Även mat är av högsta prioritet. Uppmuntra och utbilda barn som vuxit upp i städer så, att de kan flytta ut på landet och starta små gårdar. Se till att de kan få mark om de verkligen vill arbeta med den, och gör allt som kan behövas för att de ska kunna livnära sig på ett rimligt sätt. Gynna trädgårdsodling i städerna. Understöd nätverk för lokal matdistribution liksom möjligheter för lokal, småskalig, energieffektiv lagring och förädling.

Minska produktionen och konsumtionen av tillverkade varor på ett ordnat sätt. Det bästa sättet att göra det är, att så mycket det går ta bort inslaget av vinst och låga priser från distributionen. Det innebär att distribuera nödvändiga varor mer genom fördelning än genom pris. Ransonering har ofta funderat tidigare; vi behöver det mer än någonsin.

En minskning av ojämlikhet är till hjälp. Om ojämlikheten består på nuvarande nivåer, kommer det att bli svårt att upprätthålla den sociala sammanhållningen. Minskning av ojämlikhet kan ersätta den allmänna ekonomiska tillväxten genom, att förhindra att de fattigaste hamnar i nöd. Beskatta de rika.

Inrikta på den lokala ekonomin. Det innebär, att ge upp strävan efter imperiebyggande och många av den den globala handels fördelar. Återgång till det lokala kommer att gynna mer hållbara och tillfredställande relationer i samhället.

Avskriv skulder. Börja med studielån, men stanna inte där. Inställda betalningar kommer att ske ändå: det viktiga är att det finns stöd för människor som har blivit av med sina arbeten på grund av konkurser. Rädda bara industrier som faktiskt är oumbärliga (vi behöver faktiskt inga hedgefonder, flygbolag, eller bilföretag).

Minska befolkningen genom att uppmuntra små familjer snarare än stora, och genom att ge kvinnors rättigheter fullt stöd.

Minska miljöskadorna så, att det inte kostar så mycket att återhämta sig från naturkatastrofer eller att rena nedsmutsande utsläpp. Att minska befolkningen, produktionen, och konsumtionen är visserligen till hjälp, men vi kan åstadkomma lika mycket bara genom att förändra jordbruket så, att gårdarna ökar skiktet av matjord snarare än att förstöra det, och att fånga koldioxid i atmosfären snarare än att öka på den.

Vad gäller pandemin, bör man göra som i Nya Zeeland. Det innebär en fullständig nedstängning i några veckor, därefter omfattande testning och spårningsförsök ledda av medkännande men handfasta, vetenskapligt inriktade ledare. Inga ursäkter. Ingen diskussion om ansiktsmasker och kontaktspårningslistor. Handling, alltså. Eliminera viruset. Därefter kan vi fortsätta, och glädja oss.

Vilket leder mig till den sista punkten: livet är mer än att överleva. Vi har alla lättare att frivilligt engagera oss i de kollektiva ansträngningar, som beskrivs ovan, om vi trivs på vägen. Under några av de kommande årtiondena, måste vi bygga upp ett socialt system, som radikalt skiljer sig från 1900-talets industriella, konsumtionsinriktade tillväxtekonomi. Låt oss skapa en vacker värld, som ger utrymme för sång, dans, reflexion, hågkomst, fantasi, sorg, meditation, och alla de andra, som stärker och upprätthåller livet som finns i en hälsosam kultur. Engagera skapande konstnärer i den processen, och gör det möjligt för var och en att med, om så bara en gnutta, kreativitet finna sätt att uttrycka detta.

Copyright © /Richard Heinberg/Post Carbon Institute
…

Richard Heinberg är en äldre medlem av Post Carbon Institute, och författare till tretton böcker, varav: Our Renewable Future. Tidigare böcker: Afterburn: Society Beyond Fossil Fuels, Snake Oil: How Fracking’s False Promise of Plenty Imperils Our Future; The Party’s Over: Oil, War, and the Fate of Industrial Societies; Peak Everything: Waking Up to the Century of Declines; and The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality. Hans nya bok, Power: Humanity’s Quest for Ability, Control, Influence, and Beauty – and How It All Went Wrong kommer ut 2021.